Populärvetenskaplig artikel PDF Skriv ut Skicka sidan

Populärvetenskapliga artiklar skrivs för att forskningsresultat ska nå ut till en bredare publik. Innehållet är vetenskapligt medan språket är journalistiskt d v s enkelt och lättfattligt. För att kunna skriva en populärveteskaplig text krävs att du har specialstuderat ett ämne.

Kännetecken för en populärvetenskaplig artikel
Artikelformen är tydlig med rubrik och ingress som lockar till läsning.
Brödtexten har tydliga stycken som binds ihop med naturliga övergångar.
Källhänvisningarna är infogade i texten på ett smidigt sätt.
Innehållet visar att skribenten är insatt i ämnet.
Språket är varierat, engagerat och lättfattligt.

Elevexempel
Att kritiskt granska verkligheten – en artikel om överlevnad.

Att sanningshalten inom media stundtals är bristfällig är för många gammal skåpmat, men bör alla källor betraktas som opålitliga innan motsatsen bevisats? Med hjälp av nya forskningsrön publicerade av medieforskare utreds frågan huruvida vi fäster alltför stor vikt vid källkritik, eller om det i själva verket är en grundläggande kunskap i dagens samhälle.

En liten fågel viskade i mitt öra, är ett uttryck man ofta stöter på i såväl skrift som vardagligt tal, men hur benägna är vi idag att lita blint till denna anonyme, bevingade tipsare? I en värld besatt av nyheter och lättillgänglig information har källkritik utvecklats från en nyttig kunskap till en överlevnadsteknik. Redan i dagisålder får vi lära oss att inte lita till allt som sägs eller utlovas – Krösus Sorks korrupta varuhus, som ofta figurerar i Bamsetidningarna (publicerade av Egmont Kärnan AB), är ett exempel på hur denna dyrbara läxa lärs ut. Genom att vrida och vända på ord och formuleringar lyckas den skurkaktige Sork gång på gång lura sina kunder på pengar, för att sedan visserligen stoppas av Bamse, men budskapet om att reklam och erbjudanden kan luras når likväl fram och stannar länge hos de barn som exponeras för det. Men har vi verkligen nått ett stadium när barn- och ungdomslitteratur måste innehålla pekpinnar av detta slag? Är det så att vi föder en onödig paranoia baserad på ett spektrum av enbart kvällstidningar med vana att offentliggöra fabricerade rykten? Finns det något uns av sanning att hitta i media?
Två nya forskningsrön publicerade på nättidningen Tvärsnitt (
http://tvarsnitt.vr.se) debatterar denna fråga ur olika synvinklar; båda med slående resultat.

SPRÅKBRUKETS ALTERNATIVA SANNINGAR
I den ena artikeln, med titeln ”Den omöjliga objektiviteten”, beskriver lektor Åsa Kroon hur media, med språket som verktyg, kan vinkla verkligheten hårt för att skapa ”sanningar”. Hon ämnar bland annat visa på hur t.ex. nidbilder kan vara effekten av olika skribenters bidrag till en nyhet, vilket hon ger läsaren två tydliga exempel på. Det första uppmärksammar 1999 års regerings resa till Sydafrika, vilket i media kom att betraktas som ett misslyckande tack vare ordval som eskalerade i negativ betoning. I huvudsak var det dåvarande statsminister Göran Persson som fick ta de största smällarna – i ett flertal olika tidningar förlöjligades både hans personlighet och utseende genom att han beskrevs, i varierande ordalag, som pompös och klumpig – men, som Kroons artikel tydliggör, kom resan som helhet inte heller undan överdrifterna, då den i Svenska Dagbladet (22/11, -99) framställdes som ett ”praktfiasko”, samt i Aftonbladet (25/11, -99) som ”en flopp”.
Det andra exemplet berör debatten som startade år 1997 angående tvångssterilisering i Sverige mellan 1930 och 1970. Efter publikationen av en artikel i Dagens Nyheter (20/8, -97) kom tvivelaktiga uppgifter att spridas som fakta, vilket resulterade i att den socialdemokratiska regeringen i media beskylldes för 60 000 tvångssteriliseringar av ”s.k. undermåliga individer”. Detta, i kombination med flitigt dragna paralleller mellan regeringen och Nazityskland, bidrog knappast till regeringens goda rykte. Kroon berättar dock vidare att historiker senare ställde sig kritiskt till dessa påståenden och publicerade en artikel (även den i Dagens Nyheter) där de hävdade att man ”på sin höjd kunde säga att de steriliseringar där ’någon form av tvång utövats’ högst kunde uppgå till 20 000 människor, men att även det var ett högst osäkert tal”. Vad det rörde sig om var alltså en subjektiv tolkning av spekulationer som med hjälp av olika ord och uttryck förstärktes till en alternativ sanning.
Åsa Kroons poäng är dock inte att alla artiklar med subjektiva värderingar är avsiktliga. Även om exemplen tydligt poängterar hur media kan utnyttja språket till sin fördel, innebär inte detta att alla ordval är medvetet gjorda. Människors förmåga att känna, och skapa sina egna åsikter därefter, kan vara skillnaden mellan att använda ”terrorist” eller ”frihetskämpe” i en text – två ord med samma betydelse, men helt olika innebörd för läsaren. På så sätt, menar Kroon, är objektiviteten i det närmaste omöjlig.

ARTIKLAR FÖR ALLMÄNHETEN
I det andra fallet skildrar docent Torsten Thurén, i artikeln ”Journalistisk sanning måste tas med en nypa salt”, hur svårt det kan vara för en journalist, i och med att de ofta är generalister hellre än specialister, att avgöra vad som är sant eller inte. Den enskilde journalisten, menar han, måste ofta fatta snabba beslut samt kolla fakta under hård tidspress, varpå det lätt blir fel. Han exemplifierar detta bland annat med hjälp av en anekdot från 2002 när ett larm bröt ut angående hälsoriskerna kopplade till akrylamid. Thurén själv hade tidigare träffat den forskare som låg bakom uppgifterna, i egenskap av ledare för en kurs om att presentera forskningsresultat för en bredare publik, men insåg aldrig hur forskarens upptäckt att akrylamid ingår i vissa vanliga matvaror skulle komma att behandlas i media. Han säger bland annat att han ”hade alltså suttit på en jättenyhet, ett scoop, i flera veckor utan att veta om det”, och nämner vidare att heller inte resten av de unga forskarna fäst stor vikt vid det cancerframkallande ämnet under kursen. Vad detta berodde på uppdagades senare vara det faktum att akrylamidens effekter redan var kända bland forskarna, dock enbart genom fackliga tidskrifter som inte nått ut till gemene man. När detta offentliggjordes i forskarens artikel, däremot, samt uppmärksammades av Livsmedelsverket som slog larm, fanns skäl för morgon- och kvällstidningar landet runt att skriva om ”nyheten”. Men i enlighet med forskarnas bristande panik kom larmet snart att avblåsas då det visade sig att journalisterna tolkat uppgifterna som någonting betydligt värre än det var, förstärkt av Livsmedelsverkets försök till att få uppmärksamhet, och skrivit om fallet därefter.

VEM SKALL BÄRA HUNDHUVUDET?
Framställningar i tidningar och TV kan alltså bygga på tvivelaktiga uppgifter, avsiktligt eller inte, och tillskrivas flera olika faktorer (må det vara den enskilde journalistens iver eller skandalskribentens karikatyrer). Att peka ut en skyldig kan med andra ord vara svårt, så det dessa två medieforskare egentligen vill ha sagt är att läsarna och tittarna själva måste vara medvetna om hur nyhetsrapporteringen fungerar och förhålla sig kritiskt till informationen de utsätts för.
Det finns dock ytterligare en sak som ter sig intressant i denna fråga; nämligen att det författarna säger kan tillämpas på deras egna artiklar. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Thurén tar upp just larmet om akrylamid, en häva i vilken han själv var inblandad, i en text som ursäktar journalisters misstag med betoning på en tidspress som visserligen är mycket stor för denna yrkesgrupp, men knappast utelämnar, som Thurén däremot vill göra gällande, exempelvis historiker. Är detta ett medvetet eller omedvetet försök till att ursäkta sig, och att avskriva sig allt ansvar i frågan?
Åsa Kroons artikel behandlar ingen personlig upplevelse, men det kan finnas en röd tråd att hitta i hennes text ändå. Trots att hon använt sig av till synes slumpvis utvalda exempel från vitt skilda ämnesområden, kan detta intryck vara falskt – författarinnan kan ha valt just dessa exempel ur politiska syften. I båda fallen omnämndes den socialdemokratiska regeringen som inkompetent. Att Kroon sedan valt att peka på hur en sådan bild kunnat uppstå på grund av starka överdrifter i media kan av en kritisk läsare uppfattas som ett verktyg för att ge socialdemokratin upprättelse. Hon behöver inte säga rent ut att regeringens resa till Sydafrika var hyfsat lyckad, att Persson nog inte är så otrevlig som många tror och att regeringen knappast tvångssteriliserar mer än en hel procent av befolkningen. De slutsatserna drar man som läsare automatiskt. Men bör man i detta fall samtidigt ha i åtanke att Kroon är verksam vid det universitet som år 2004 utsåg just Göran Persson till hedersdoktor?

EN FRÅGA OM ÖVERLEVNAD
Det finns uns av sanning att hitta i media, men som de nya forskningsrönen visar är det inte alltid objektiva sanningar. Många faktorer bidrar till en i text översatt verklighet, och mycket kan falla bort mellan raderna, lika väl som raderna själva kan omforma en nyhet efter författares medvetna eller omedvetna tycke. Det är således upp till var och en att bemästra ett källkritiskt synsätt, med eller utan hjälp av Bamse, och att alltid ställa sig frågan ”är den lilla fågeln att lita på?”